Hemmuseet berättar Anttila gårdens historia

I tidens flod flyttade smeden Iisakki Rauvola tillsammans med sin hustru Amanda till Kumogården Mäki-Vekara år 1915. Flyttlasset dirigerades av husets blivande bonde Kalle, som egentligen hette Anttila, men börjades snart kallas enligt bygdens gamla vanor till Kalle från Vekara. Bönder kändes igen och fortfarande känns igen på landsbygden enligt gårdsnamnet trots att efternamnslagen ger var och en ett eget efternamn.

Faster Amanda köpte gården Mäki-Vekara tillsammans med sin bror Nestori. Gården odlades fr.o.m. år 1915 av Nestoris äldsta son Kalle, som köpte ut sin far i början på 1920-talet och Amandas andel år 1928 när hon blev en husägarinna i Raumo. Kalle var år 1915 minderårig d.v.s. under 24-år gammal, vilket förorsakade den formella äganderätten som fadern Nestori hade, trots att denne aldrig flyttade till gården.

Många nyttiga saker och verktyg för hushållet med i flyttlasset till Vekara. Mäki-Vekara hade gått i konkurs i sina tidigare ägares händer, vilket förorsakade behovet av många nödvändiga verktyg, de hade man antigen med sig eller de införskaffades när Amanda och Kalle började sköta hushållet på Wekaragården.

Wekara är en av stamgårdar i Sonnila by, vars huvudbyggnad härstammar från 1790-talet och blev flyttad till dess nuvarande ställe efter storskiftet. Vid sidan av huvudbyggnaden finns det några andra byggnader från tiden före Kalles ankomst, sädesförråd och smedens stuga, där Iisakki Rauvola gjorde arbetsredskap som en erkänt bysmed. Gårdens andra byggnader är byggda av Kalle och de av honom följande bönder Tuomo, Matti och Tommi.

Idyllisk gårdsmiljö

Fähuset blev färdigt efter frihetskriget och sädestorken år 1952. Många byggnader har också försvunnit från gårdsmiljön så som en andra boningshuset och loftbyggnader.

Wekaras gårdsmiljö har bevarats idylliskt under familjen Anttilas tid. Nybyggen har förverkligats med tanke på den gamla miljön, vilket bevisas klarast av Tommis familjebostad. Tyvärr blev vindmyllan nedmonterad efter krigstiden. Älvkvarnens runda sten vittnar om tidigare generationer.

Wekaragårdens gamla föremål har av Kalle och Tuomo samlats i det gamla sädesförrådet som fungerar nuförtiden så som Anttila-Wekaras hemmuseum. Samlandet av museiföremål började redan på 1950-talet då min far Tuomo brukade sätta åt sidan gamla bruksvaror. När sädesförrådet inte mera användes så som förråd för nästa års säd blev det ett ypperligt ställe för gamla föremål som berättar om tidigare generationers livsverk.

Gamla föremål lämnas i sädesförrådet

Först samlade man bara gamla föremål till sädesförrådet när man måste lägga ner dom någonstans men i slutet av 1960-talet började sädesförrådet utvecklas till ett rejält museum över ett släkte och en gård, deras gemensamma historia. Till smedens stuga bredvid sädesförrådet samlade man i stället olika slags hästföremål.

Tuomos intresse för hembygden förde honom med till Kumosällskapet. Jag var med pappan till Kumo landsbygdsmuseum som guide och med att bygga Kumo friluftsmuseum. Sin hjälp till ordnandet av museiföremål har genom årtionden getts av hembygdsråd Esko Pertola. Landskapsmuseet ville på 1970-talet göra en förtäckning över hemmuseets föremål men min far ville inte göra museet till något så officiellt. Kanske det här arbetet utförs någon gång.

Föremål har mycket att berätta

Vårt hemmuseum är öppen för alla intresserade. Välkommen och bekanta sig med Wekaras bondemiljö. Släktens anda är närvarande i många gamla föremål. Bland annat berättar museiföremål hur husbonden Kalle följde med bröddegen göras i flera meter avlånga smala träbåtar under åren 1914-1918 för ryska soldater, följande generation rodde igen i samma båtar. Museiförrådets nyckel har också den sin egen historia, när husets lilldräng Lauri Itvola år 1917 gjorde den till ett litet krutvapen och skrämde bort de tio ryska soldater som var inkvarterade i huset med tankar om revolution. De äldsta föremålen i museet är från 1700-talet. Föremålen berättar om arbete och människornas uppfinningsrikedom. Riktiga pärlor i museet är ett träcykjelhjul eller den handdrivna tvättmaskinen.

Man kan trivas länge i museet om man läser min faster Anneli Anttilas tidningar från vinter- och fortsättningskriget, gamla nummer av Satakunnan Kansa och Uusi Suomi. Man vaknar upp först när det blir mörkt i Sonnila. Föremålen berättar alltid om tidigare generationer för museibesökare.

Sädesförrådets granne, smedens stuga har upplevt en stor förändring. Hästföremål finns på andra ställen och år 2003 förvandlades stugan till en rökbastu. Smedens gamla stuga ser utåt fortfarande likadan ut. I bastun kan du känna gårdens anda, när svetten lossnar från badarens hud.

Tommi Anttila